tänk dig att folk försöker hjälpa dig på olika sätt i flera år..   vänner, familj, psykologer,lärare osv..   det går upp och ner men till slut faller allt isär igen. Jag har verkligen trott på mig själv och tror fortfarande men jag klarar inte av att stå upp jag är olycklig hur jag än försöker att tvinga bort dom onda tankarna så hamnar jag där igen, jag är olycklig. Saknar min pappa, har aldrig tänkt såhär mycket på honom som jag gör just nu känns som han skulle ha dom rätta orden för att hälpa mig. Vill inte, kan inte blotta min själ här på bloggen så tänker inte skriva allt som bekymrar mig. ber bara till att jag ska ta mig ur det här svarta hålet jag är fast i ..